Metaphysique des tubes av Amélie Nothomb

Denna bok tog jag faktiskt mig igenom på franska (den finns inte ens i svensk övesättning) vilket jag känner mig nöjd med, men det gör också att jag kanske inte riktigt uppfattade exakt allt i boken. Det är svårt att recensera en bok på ett språk man inte behärskar till 100 %, men jag kan i alla fall säga att jag gillade den här boken. Amélie Nothomb (en belgisk författare som skriver på franska) verkar vara en ganska galen typ, vilket man märker på hennes böcker, men även på de intervjuer jag läst och sett med henne. Mycket rolig är hon i alla fall.

Méthaphysique des tubes är hennes påstådda självbiografi från att hon föddes till att hon fyller tre år(!). Man får följa hennes uppväxt i Japan (hennes far var diplomat) och hennes för sin ålder extremt avancerade resonemang. Hon måste ha varit ett mycket speciellt barn...

Jag har tidigare läst hennes Stupeur et tremblements som är väldigt rolig och som även finns på svenska med titeln Underkastelsens sötma. Hur den svenska översättningen är vet jag dock inte, för även denna läste jag på franska (den var dock lite mer lättläst än den här). Stupeur et tremblements handlar om Amélie som åker till Japan där hon bodde sina tre första år, för att arbeta på ett stort företag. Det hela går väl inte riktigt som hon har tänkt sig, det blir en riktig kulturkrock och Amélie förstår sig inte alls på de sociala koderna. Från att ha börjat på företaget för att arbeta bland annat med översättning degraderas hon och slutligen städar hon toaletterna.

Utvärdering år 2008

Jaha det var alla böcker jag läste 2008. 36 stycken blev det, tre i månaden. Jag har inte räknat serieböcker eller Lilla ångestboken (den kändes mest som en tjock broshyr). Fast antalet säger ju ingenting egentligen, det beror ju på hur tjocka och hur svår/lättlästa det är som är intressant om man nu ska "mäta" hur mycket man läst. Men det kan ju vara kul i alla fall. Jag har aldrig tidigare skrivit upp alla böcker jag läst under ett år så jag vet inte hur många jag brukar läsa. Det är också kul att kunna gå tillbaka och se vilka böcker man har läst, vissa glömmer man ju ganska snabbt. Jag ska försöka att skriva upp de böcker jag läser under 2009 också, men tidsbrist gör att jag kanske inte kommer att skriva så utförligt. Hittills har jag läst två eller tre böcker i år. Ska försöka skriva upp dem så snart som möjligt.

(Jag har för övrigt lagt till etiketten favoriter till de böcker jag gillade mest i år. Nio stycken kvalade in för den utmärkelsen i år.)

Lindas bästa/värsta av Linda Skugge

En samling krönikor av Linda Skugge från hennes femton år på Expressen. Jag hade läst de flesta av den senare delen, men det var en kul återblick och väldigt roligt att se hur hennes stil och åsikter har förändrats under den här tiden. Som jag har skrivit tidigare så gillar jag Linda Skugge även om hon retar gallfeber på mig ibland.

Hey Dolly av Amanda Svensson

Det går inte så bra med uppdateringen av den här bloggen. Jag har fortfarande inte skrivit klart om alla böcker jag läste 2008. Jag ska försöka avhandla dem lite snabbt.

Hey Dolly är skriven av Amanda Svensson, född 1987. Jag får komplex av så unga, begåvade personer. Medan jag läste boken tyckte jag om den väldigt mycket, men så fort jag lade ifrån mig den hade jag glömt bort den. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den här boken. Jag borde nog läsa den igen.

Duck city av Lena Andersson

Jag är lat idag och orkar inte skriva så mycket om den här boken. Här kan man läsa om handlingen. Jag tyckte inte den var så fantastisk som de flesta recensenter verkar tycka. Hon har kommit på en bra idé, men det hade räckt med en novell tycker jag. Det blir lite tjatigt efter ett tag, liksom nu har jag fattat grejen...

Mias hemlighet av Mia Eriksson

Detta är en fortsättning på böckerna Gömda och Asyl, men denna gång är inte Liza Marklund inblandad. Det märks. Boken är mycket dåligt skriven, den är helt ointressant och man får en delvis annan bild av Mia än i de tidigare böckerna. Jag stör mig ganska mycket på Mia i den här boken. Hon känns rätt självgod och jagcentrerad. I ett kapitel berättar hon om hur hon flyttar in hos sin nye amerikanske make och medan maken är borta möblerar hon om i huset och slänger en del grejer hon inte gillar. Hemligheten i bokens titel är att hon har ytterligare ett barn än de två som finns med i Gömda och Asyl. En son som hon lämnat i Sverige när hon flydde. (Detta avslöjas på bokens baksidetext så detta är ingen spoiler.) I den här boken tar hon kontakt med honom och han kommer över till USA och hälsar på. Detta besök gör mig mycket illa till mods att läsa om. Mia undviker sin son så mycket som möjligt och ojar sig över hur jobbigt allting är och avvisar sonens försök att prata ut med sin mamma om det som har hänt. Jag har väldigt svårt att sympatisera med henne i denna bok.

Asyl av Liza Marklund

Av samma anledning som jag läste om Gömda läste jag denna bok som jag inte hade läst förut. Boken berättar om hur Mia och hennes familj flyr först till Chile och sedan till USA där de lyckas få asyl på grund av att Sverige inte lyckats skydda Mia mot hennes förre sambo. Anledningen till att jag inte läst Asyl tidigare är att jag inte ansåg att det verkade finnas så mycket mer att berätta efter Gömda. Och jag hade rätt. Det enda intressanta är att de får asyl men vägen dit tyckte jag inte var så jättespännande.

Gömda av Liza Marklund

Jag har läst den här boken för länge sedan och anledningen till att jag läste den igen var den här debatten. Journalisten Monica Antonsson har skrivit en bok som heter Mia - sanningen om Gömda där hon hävdar att det mesta i Gömda (vilken utges för att vara en sann historia) är påhittat. Denna härva fångade mitt intresse och för att friska upp minnet läste jag om Gömda. den handlar om "Mia" som blir misshandlad och hotat till livet av en man hon har ett förhållande med, ett förhållande som resulterar i en dotter. Hon blir tvungen att fly och gå under jorden och det slutar med att hon tvingas flytta utomlands för att komma undan mannen. En hemsk historia förstås. Men vad är egentligen sant?

Paradiset av Liza Marklund

När jag äntligen får något läst så är det en usel deckare, det är väl typiskt. Den här boken var helt ointressant tycker jag. Det är några veckor sedan jag läste den nu och jag har redan glömt vad den handlade om. Jag kunde knappt läsa ut den eftersom jag var helt oengagerad i storyn, vilket är ovanligt med deckare. Även om de är dåligt skrivna så brukar författaren kunna få en intresserad genom att lägga ut cliffhangers genom hela boken så att man bara är tvungen att läsa vidare. Nej den här hade jag lika gärna kunnat skippa.

Mustaschen av Emmanuel Carrère

Oj, ser nu på min blogg att jag inte läst klart någon bok sedan början av september! Det har varit dåligt med läsning den senaste tiden av olika anledningar. Jag har dessutom börjat på flera böcker, men varit för rastlös för att fortsätta och börjat på något nytt i stället, och hållit på så.

Nu har jag i alla fall lyckats läsa klart en bok, en kort liten sak: Mustaschen av Emmanuel Carrère. Utgångspunkten för boken är väldigt spännande: En man rakar av sig sin mustasch som han har haft sedan urminnes tider. Han väntar spänt på omgivningens reaktioner. Men han får inga. Inte ens från sin fru. Hon och alla andra påstår att han aldrig har haft nån mustasch. Först tror han att han är utsatt för ett practical joke, men sedan början han tvivla på sin mentala hälsa. Som läsare undrar man förstås vad man ska tro. Och det kunde ha blivit intressant, men jag tycker att boken är jättetjatig, trots att den är så kort, och jag orkar faktiskt knappt läsa klart den. Han ältar och ältar fram och tillbaka, och jag rycks inte med. Mot slutet skummar jag bara och slutet är dessutom inte alls bra. Nej den här boken får tyvärr inget högt betyg av mig.

Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge

Först hade jag inte tänkt läsa den här boken, eftersom jag läst Lindas Skugges krönikor i nån tidning som skulle vara från den här boken som jag förstod det. Jag tyckte de var såååå tråkiga. I vanliga fall gillar jag Linda, både som krönikör och författare, även om jag verkligen inte alltid håller med henne. Men sen har jag läst så många som har skrivit att boken är bra och rolig, och Linda skriver själv hela tiden om hur rolig den här boken är. Så till slut blev jag hjärntvättad och gick och lånade den. Den är verkligen inte ett dugg rolig! Vad är det som ska vara roligt? Att huvudpersonen Sylvia är supertrött och stressad och sjuk hela tiden och att hennes barn är jättejobbiga och aldrig sover, och att Sylvia aldrig hinner jobba och att hennes man skiter i henne och barnen och är bortrest med jobbet hela tiden? Näe, jag ser inte det roliga alls faktiskt.

Det är helt omöjligt att läsa den här boken utan att se det som en självbiografi tycker jag. Allt jag vet om Linda Skugge stämmer in på Sylvia: hon är författare och krönikör, hon har två döttrar (när hon skrev boken, sen fick hon ju en till), hon har städmani, hon var inte mammaledig utan jobbade hela tiden, hon får ofta förfrågningar om att jobba gratis eller nästan, hennes föräldrar är skilda mm mm. Hennes man är väldigt frånvarande i hennes krönikor och blogg och det gör att jag är ganska nyfiken på deras förhållande, och det är svårt att inte tro att Sylvias man Karl är Lindas man, bara det att Karl är skådespelare medan Lindas man är musiker.

Tja, den var inte riktigt lika dålig som jag trodde, men inte särskilt bra heller.

Lilla ångestboken av Linda Skugge

Det är inte direkt jag som är målgruppen för den här överlevnadsboken för tonåringar, men den slank med när jag var på biblioteket för några dagar sedan och lånade Ett tal till min systers bröllop. Linda Skugge ger råd till vilsna tonåringar utifrån hennes egen upplevelse av sin tonårstid, vilken var hemsk. Vi har kunnat läsa om den i till exempel Men mest av allt vill jag hångla med någon. Jag har inte en riktigt lika ångestfylld relation till mina tonår, även om jag såklart känner igen mig i mycket av det hon skriver. Om boken hade hjälpt mig när jag var i tonåren vet jag inte, men jag kan tänka mig att den kan ge lite tröst till deppiga "pubbeungar" i alla fall. Det främsta rådet Skugge ger är: Håll ut - Det blir bättre!

Einsteins fru av Liv strömquist

Einsteins fru av Liv Strömquist är en superrolig seriebok om starka kvinnor, gubbiga gubbar, naturliga djur och en massa annat. Här kan man läsa om dialektflickor i svensk film, vilka som är historiens mest provocerande pojkvänner, de störigaste inläggen i prostitutionsdebatten, lära sig vad "vänner"-sexualiteten innebär, läsa om Yoko Ono, Priscilla Presley, Britney Spears och massa annat. Feminism, politik och humor i en salig röra. Rekommenderas varmt!

Lonely planet av Elise Karlsson

De två första kapitlen av Elise Karlssons Lonely planet går att läsa på Stockholms stadsbiblioteks hemsida. Efter att ha gjort det var jag tvungen att direkt åka och låna boken, och sedan läste jag ut den korta historien på 95 sidor samma dag.

Boken handlar om Amanda som åker på charterresa. Hon är en silikonfylld blondin med ett enormt bekräftelsebehov. Under semesterresan får hon veta att hennes älskarinna Eva har omkommit.

Liksom Mirja Unge har Elise Karlsson ingen respekt för det här med svensk grammatik. I början tycker jag hon känns som en Unge-wannabe. En av de första meningarna i boken lyder: "Jag visar i broschyr, mitt hotell, vi sitter i plan. "

Lite längre ned på samma sida hittar man följande stycke:
"Det var tidig morgon i morse och jag satte mig på ett plan. Hade ringt pappa, han tyckte jag skulle innan jag åkte. För det att någon måste veta var man är någonstans, annars är man helt borta. Trots att det bara var sju på morgonen vill han att jag skulle ringa! Men han säger han alltid är uppe förrän det."

Liksom med Unges böcker kommer jag in i språket efter en stund trots att det tar emot i början. I det här fallet skaver det dock lite hela tiden, jag vänjer mig inte helt och hållet. Jag funderar över varför Elise Karlsson inte helt enkelt petar dit prepositionerna på sina platser till exempel. Trots detta tycker jag mycket om boken och jag tycker om Amanda. Jag undrar hur det skulle vara att läsa den här boken med de grammatiska "konstigheterna" korrigerade. Skulle den bli sämre då? Vad är poängen med språket? Det är intressant att fundera på och jag har inte svaret.

Underbar och älskad av alla av Martina Haag

Uppiggad av Martina Haags Hemma hos Martina fick jag med mig hennes Underbar och älskad av alla, även detta efter ett besök hos Myrornas. Denna var dock precis som jag hade föreställt mig, nämligen ganska fånig, krystad, tramsig, förutsägbar och inte alls särskilt bra.

Pojken som kallades det av Dave Pelzer

Dave Pelzers barndomsskildring av sin uppväxt hos en uppenbart sjuk mor som plågar honom under många år innan han till slut blir omhändertagen och placerad i fosterhem är såklart en fruktansvärd historia. Jag kände ofta att det här kan inte vara sant, han måste hitta på. Men sen tänker man på Bobby som misshandlades till döds, på Fritzl med källaren mm och inser att det faktiskt finns riktigt riktigt galna människor. Denna bok är mest en lång uppradning av hemskheter som Daves mamma utsatte honom för, sida upp och sida ner. Som roman betraktat är den dock inget vidare.

Hemma hos Martina av Martina Haag

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa något av Martina Haag. Har känt mig helt ointresserad och övertygad om att jag skulle tycka det var skit. Men av någon anledning kom jag hem med ett exemplar av Hemma hos Martina efter ett besök på Myrornas där den fanns för en tia. Tänkte att "det kan ju vara kul att se vad det är för något hon skriver", typ. Så jag blev ganska förvånad när jag redan efter några sidor kommer på mig själv med att skratta högt. Och detta upprepades många gånger under läsningen. När jag skulle läsa upp kapitlet om hur hon går på audition hos Björn och Benny för min man skrattade jag så mycket att jag inte kunde läsa klart.

Inte förrän jag läst färdigt boken fattade jag att det var en krönikesamling. Den är ju uppbyggd av små korta episoder, men de hänger ju samman hyfsat bra, eftersom hon skriver om sitt liv. Det är en kort historia som inte tar många timmar att läsa, men rekommenderas om man vill ha något lättsammt att skratta åt. Man ska nog vara förälder också för att uppskatta den tror jag.

Alois av Håkan Nesser

Jag har precis lyssnat klart på Alois av Håkan Nesser. Det är Nesser själv som läser, och han gör det bra. Tyvärr förstod jag mig inte riktigt på den här boken. Den var verkligen skum, vad gick den ut på? I och för sig tror jag att det är meningen att den ska vara mystisk. Det är en kort historia, bara tre cd-skivor. En man som arbetar som terapeut får en mystisk patient, vars historia han blir indragen i utan att han förstår varför. Det är inte någon historia som tilltalar mig något vidare.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Khaled Hosseinis andra storsäljare Tusen strålande solar griper mig mer än den förra. Det är ju inget litterärt mästerverk direkt, men jag sträckläste ändå den sista tredjedelen i går kväll och la inte ifrån mig den förrän jag var klar, trots att det var jättesent och jag visste att jag egentligen behövde sova för att få ett rimligt antal timmar sömn. Det måste ju ändå vara ett ganska gott betyg.

Romanen är skriven som om den vore en biografi, det är samma enkla språk som brukar prägla dessa. Det är det ju inte, men å andra sidan får boken mig att tänka på alla dem som faktiskt delar samma öde som de två kvinnorna i Tusen strålande solar, vilka tvingas gifta sig med en äldre man som misshandlar dem både psykiskt och fysiskt. De lever som hans slavar, får bara gå utanför huset när han är med, och då iklädda burka. Dessutom har de ingenstans att få hjälp, eftersom samhället och lagen står helt på mannens sida. Det är verkligen fruktansvärt och boken gör ett ganska bra jobb med att få en att sätta sig in i dessa kvinnors situation.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Återigen tycker jag det är svårt att ge ett rättvist omdöme eftersom jag lyssnade på denna roman som ljudbok. Jag hade svårt för Jonas Karlsson redan innan, men efter att ha lyssnat på den här - oändligt långa kändes det som - boken tål jag inte hans röst. Han läser så otroligt irriterande, alldeles för tillgjort.

Historien om en pojke som hittar en undangömd bok i "de bortglömda böckernas gravkammare" och dras in i en historia som i sig bildar en roman framstår för mig som väldigt tramsig. Den är lång, omständlig, pratig, barnslig.

I romanen är tydligen vissa delar kursiverade, där personer i boken återberättar en historia för huvudpersonen Daniel. Eftersom kursiv röst inte finns så var det ibland lite svårt att komma ihåg när det var någon annan än författaren som "talade" eftersom dessa partier var väldigt långa, och man hade kanske stängt av mitt i ett sådant stycke.

Något jag störde mig väldigt mycket på var att dessa partier som skulle vara återberättande av en romanfigur ofta innehöll sådant som den personen inte alls kunde veta, och de var skrivna i samma stil som resten av romanen, inte alls såsom en person faktiskt skulle berätta. Till exempel kunde en person berätta extremt detaljerat om vad en annan person hade varit med om och även exakt hur den personen hade tänkt i dessa ögonblick. Det var kanske något slags medvetet stilgrepp som jag inte begrep mig på, men för mig framstod det enbart som fånigt.

Nej vad det är som har trollbundit så många läsare av den här boken förstår jag inte. Men det är ju inte första gången direkt...