Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Bokåret började dåligt för mig, och jag började undra om det var mig det var fel på. Om jag är alldeles för kräsen nuförtiden. Men nu har det vänt, och jag läser fantastiskt bra böcker på löpande band (nåja, nästan i alla fall). Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver är en av dessa, och jag sträckläste den i stort sett (så gott det går när man har ett barn att ta hand om, men så fort jag ammade eller när dottern sov).

Boken handlar om Eva som vid 37 års ålder bestämmer sig för att hon nog vill ha barn i alla fall, något hon alltid varit skeptiskt inställd till. När barnet väl kommer kan hon inte älska det, hon tycker att han beter sig märkligt och verkar elakt. Hennes make märker ingenting konstigt med sonen utan tycker att hon inbillar sig. I bokens början får man veta att sonen Kevin dödat flera skolkamrater, och boken består av brev från Eva till sin make som hon inte längre lever med, där hon beskriver sin syn på Kevins uppväxt och deras relation. Hon funderar på om hon själv har någon skuld i Kevins hemska dåd. En mycket gripande och välskriven bok.

Här är en intervju med författaren i SvD.

Mannen i mina drömmar av Curtis Sittenfeld

Curtis Sittenfelds debutbok I en klass för sig var en av de bästa böcker jag läste förra året. Så mina förväntningar på hennes andra bok, Mannen i mina drömmar, var mycket höga. Vid läsning av de första sidorna tänker jag, nej nej, vad är det här, men efter ett tag kommer jag in i boken som handlar om Hannah, en tjej på jakt efter kärlek. Vid bokens början är hon 14 år och vi får följa henne vid olika nedslag i hennes liv fram tills hon är 28.

Curtis Sittenfeld har ett underbart sätt att beskriva obekväma situationer på pricken och hennes dialoger känns väldigt äkta. Hannah är liksom huvudpersonen i I en klass för sig en självmedveten tjej som har svårt att passa in. Den förra boken är skriven i första person, medan Mannen i mina drömmar är skriven i tredje person. En annan skillnad är att den förra utspelar sig under fyra år, medan den senare spänner över tre gånger så lång tid, vilket gör att hennes nya bok känns lite mer spretig. Den var inte riktigt lika bra som hennes förra bok, men det är fortfarande en bra och läsvärd bok.

Det var ur munnarna orden kom

Mirja Unge har verkligen ett speciellt sätt att skriva och det tar några sidor innan man vänjer sig vid stilen, men sedan flyter det på och man dras in i hennes värld. Hon har ett så bra sätt att beskriva situationer och stämningar att det känns som om man är där. Det var ur munnarna orden kom är Mirja Unges debutbok. Jag har läst de två efterföljande böckerna Motsols och Järnnätter tidigare, och dem gillade jag mycket, särskilt Motsols.

Det var ur munnarna orden kom handlar om Minna som har det jobbigt både hemma och i skolan. Allt är väldigt hemskt och jag får ont i magen av att läsa om allt Minna måste stå ut med. Det är mycket bra, men mot slutet börjar jag känna att det räcker med jobbigheter, det blir nästan lite för mycket. Boken har ingen direkt berättelse utan består av episoder ut Minnas liv under kanske ett år ungefär. Berättarperspektivet är helt utifrån, händelserna beskrivs utan att man får ta del av Minnas tankar och man får heller ingen bakgrundsinformation. Berättaren beskriver vad som syns och hörs, det är allt, och det är mycket effektivt. I like.

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson

Jag har lite svårt att förstå varför Milleniumböckerna har fått så bra kritik. Visst, de är spännande, men sååå fantastiska tycker jag inte att de är. Den första boken, Män som hatar kvinnor, läste jag, men den andra i serien, Flickan som lekte med elden, lyssnade jag på som ljudbok under mina barnvagnspromenader förra veckan.

Det är lite svårt att bedöma böcker man lyssnar på tycker jag, det blir aldrig riktigt samma sak som att läsa den, och jag lyssnar aldrig på böcker som jag tror är riktigt bra - dem vill jag läsa "på riktigt". Jag lyssnar mest på deckare och annan "lättsmält" litteratur, och till exempel biografier.

Flickan som... börjar jättesegt tycker jag, men sen när den väl kommer igång så är den lite spännande. Men Stieg Larsson kunde att skurit ned den betydligt. Han kunde till exempel tagit bort en hel del personbeskrivningar, man måste inte veta en lång bakgrundsbeskrivning på precis alla personer som dyker upp i handlingen. Nej, det känns som om jag missat något, för jag förstår inte vad det är som är så himla bra med den här boken.

Jävla John av Eva Dozzi

När Beatles är på turné i Sverige någon gång i början av sin karriär träffar John Lennon Kajsa som han blir blixtförälskad i och inleder ett förhållande med, trots fru och barn hemma i England. Relationen resulterar i en dotter som han lyckas hemlighålla i hela sitt liv. Ja detta händer ju (antagligen) inte i verkligheten utan i boken Jävla John av Eva Dozzi. Lättläst bok, men handlingen fångar mig inte.

Expedition L av Erlend Loe

Äntligen har jag läst en bok jag verkligen gillade! Norrmannen Erlend Loes bok Expedition L var riktigt rolig och jag sträckläste den förra helgen. Bokens huvudperson Erlend är 28 år och känner att han inte har åstadkommit något i sitt liv. Inspirerad av Thor Heyerdahls Kon-tiki-resa får han en idé om att folk en gång i tiden tog sig från Sydamerika till Polynesien på skridskor(!). Han lyckas samla ihop ett gäng äventyrslystna killar som han tar med sig till en obebodd ö i Stilla havet för att bevisa sin storslagna teori och "sätta Norge på kartan". Väl där ägnas tiden mer åt en navelskådande slackertillvaro. Boken är skriven i en skön naiv stil och jag känner igen mig mycket i Erlends funderingar (vilket känns lite oroväckande...).

Obeslut av Benjamin Kunkel

Nu har jag äntligen läst klart nästa bok. Det gick lite trögt för jag läste tre böcker parallellt men kom inte riktigt in i någon av dem. Igår avslutade jag i alla fall romanen Obeslut av Benjamin Kunkel. Babel hade ett inslag om boken i höstas där de sa att boken hyllats av amerikanska recensenter och att den jämförts med klassikern Räddaren i nöden av J.D Salinger. Men jag vet inte... Ärligt talat förstod jag mig inte riktigt på den här boken. Det kanske är min mammalediga hjärna som är för grötig, men min man läste den innan mig och han verkade lika oförstående. Vad vill den säga, vad är poängen? Jag vet inte riktigt. Boken är välskriven och lite lustig på sina ställen, men... näe.

Boken handlar om 28-årige Dwight som får sparken från jobbet och åker till Sydamerika för att träffa en tjej som han var kär i när han gick i skolan. Innan han åker får han ett läkemedel av sin medicinstuderande kompis som han påstår botar obeslutsamhet, något som Dwight i allra högsta grad lider av. Nej, jag kan inte beskriva storyn, det är ingen idé att försöka. En del roliga formuleringar finns som sagt, såsom "Min erfarenhet har visat mig att när en person inte vet vad han ska ta sig till så kollar han sin e-post".