Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge

Först hade jag inte tänkt läsa den här boken, eftersom jag läst Lindas Skugges krönikor i nån tidning som skulle vara från den här boken som jag förstod det. Jag tyckte de var såååå tråkiga. I vanliga fall gillar jag Linda, både som krönikör och författare, även om jag verkligen inte alltid håller med henne. Men sen har jag läst så många som har skrivit att boken är bra och rolig, och Linda skriver själv hela tiden om hur rolig den här boken är. Så till slut blev jag hjärntvättad och gick och lånade den. Den är verkligen inte ett dugg rolig! Vad är det som ska vara roligt? Att huvudpersonen Sylvia är supertrött och stressad och sjuk hela tiden och att hennes barn är jättejobbiga och aldrig sover, och att Sylvia aldrig hinner jobba och att hennes man skiter i henne och barnen och är bortrest med jobbet hela tiden? Näe, jag ser inte det roliga alls faktiskt.

Det är helt omöjligt att läsa den här boken utan att se det som en självbiografi tycker jag. Allt jag vet om Linda Skugge stämmer in på Sylvia: hon är författare och krönikör, hon har två döttrar (när hon skrev boken, sen fick hon ju en till), hon har städmani, hon var inte mammaledig utan jobbade hela tiden, hon får ofta förfrågningar om att jobba gratis eller nästan, hennes föräldrar är skilda mm mm. Hennes man är väldigt frånvarande i hennes krönikor och blogg och det gör att jag är ganska nyfiken på deras förhållande, och det är svårt att inte tro att Sylvias man Karl är Lindas man, bara det att Karl är skådespelare medan Lindas man är musiker.

Tja, den var inte riktigt lika dålig som jag trodde, men inte särskilt bra heller.

Lilla ångestboken av Linda Skugge

Det är inte direkt jag som är målgruppen för den här överlevnadsboken för tonåringar, men den slank med när jag var på biblioteket för några dagar sedan och lånade Ett tal till min systers bröllop. Linda Skugge ger råd till vilsna tonåringar utifrån hennes egen upplevelse av sin tonårstid, vilken var hemsk. Vi har kunnat läsa om den i till exempel Men mest av allt vill jag hångla med någon. Jag har inte en riktigt lika ångestfylld relation till mina tonår, även om jag såklart känner igen mig i mycket av det hon skriver. Om boken hade hjälpt mig när jag var i tonåren vet jag inte, men jag kan tänka mig att den kan ge lite tröst till deppiga "pubbeungar" i alla fall. Det främsta rådet Skugge ger är: Håll ut - Det blir bättre!

Einsteins fru av Liv strömquist

Einsteins fru av Liv Strömquist är en superrolig seriebok om starka kvinnor, gubbiga gubbar, naturliga djur och en massa annat. Här kan man läsa om dialektflickor i svensk film, vilka som är historiens mest provocerande pojkvänner, de störigaste inläggen i prostitutionsdebatten, lära sig vad "vänner"-sexualiteten innebär, läsa om Yoko Ono, Priscilla Presley, Britney Spears och massa annat. Feminism, politik och humor i en salig röra. Rekommenderas varmt!

Lonely planet av Elise Karlsson

De två första kapitlen av Elise Karlssons Lonely planet går att läsa på Stockholms stadsbiblioteks hemsida. Efter att ha gjort det var jag tvungen att direkt åka och låna boken, och sedan läste jag ut den korta historien på 95 sidor samma dag.

Boken handlar om Amanda som åker på charterresa. Hon är en silikonfylld blondin med ett enormt bekräftelsebehov. Under semesterresan får hon veta att hennes älskarinna Eva har omkommit.

Liksom Mirja Unge har Elise Karlsson ingen respekt för det här med svensk grammatik. I början tycker jag hon känns som en Unge-wannabe. En av de första meningarna i boken lyder: "Jag visar i broschyr, mitt hotell, vi sitter i plan. "

Lite längre ned på samma sida hittar man följande stycke:
"Det var tidig morgon i morse och jag satte mig på ett plan. Hade ringt pappa, han tyckte jag skulle innan jag åkte. För det att någon måste veta var man är någonstans, annars är man helt borta. Trots att det bara var sju på morgonen vill han att jag skulle ringa! Men han säger han alltid är uppe förrän det."

Liksom med Unges böcker kommer jag in i språket efter en stund trots att det tar emot i början. I det här fallet skaver det dock lite hela tiden, jag vänjer mig inte helt och hållet. Jag funderar över varför Elise Karlsson inte helt enkelt petar dit prepositionerna på sina platser till exempel. Trots detta tycker jag mycket om boken och jag tycker om Amanda. Jag undrar hur det skulle vara att läsa den här boken med de grammatiska "konstigheterna" korrigerade. Skulle den bli sämre då? Vad är poängen med språket? Det är intressant att fundera på och jag har inte svaret.

Underbar och älskad av alla av Martina Haag

Uppiggad av Martina Haags Hemma hos Martina fick jag med mig hennes Underbar och älskad av alla, även detta efter ett besök hos Myrornas. Denna var dock precis som jag hade föreställt mig, nämligen ganska fånig, krystad, tramsig, förutsägbar och inte alls särskilt bra.

Pojken som kallades det av Dave Pelzer

Dave Pelzers barndomsskildring av sin uppväxt hos en uppenbart sjuk mor som plågar honom under många år innan han till slut blir omhändertagen och placerad i fosterhem är såklart en fruktansvärd historia. Jag kände ofta att det här kan inte vara sant, han måste hitta på. Men sen tänker man på Bobby som misshandlades till döds, på Fritzl med källaren mm och inser att det faktiskt finns riktigt riktigt galna människor. Denna bok är mest en lång uppradning av hemskheter som Daves mamma utsatte honom för, sida upp och sida ner. Som roman betraktat är den dock inget vidare.

Hemma hos Martina av Martina Haag

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa något av Martina Haag. Har känt mig helt ointresserad och övertygad om att jag skulle tycka det var skit. Men av någon anledning kom jag hem med ett exemplar av Hemma hos Martina efter ett besök på Myrornas där den fanns för en tia. Tänkte att "det kan ju vara kul att se vad det är för något hon skriver", typ. Så jag blev ganska förvånad när jag redan efter några sidor kommer på mig själv med att skratta högt. Och detta upprepades många gånger under läsningen. När jag skulle läsa upp kapitlet om hur hon går på audition hos Björn och Benny för min man skrattade jag så mycket att jag inte kunde läsa klart.

Inte förrän jag läst färdigt boken fattade jag att det var en krönikesamling. Den är ju uppbyggd av små korta episoder, men de hänger ju samman hyfsat bra, eftersom hon skriver om sitt liv. Det är en kort historia som inte tar många timmar att läsa, men rekommenderas om man vill ha något lättsammt att skratta åt. Man ska nog vara förälder också för att uppskatta den tror jag.