Expedition L av Erlend Loe

Äntligen har jag läst en bok jag verkligen gillade! Norrmannen Erlend Loes bok Expedition L var riktigt rolig och jag sträckläste den förra helgen. Bokens huvudperson Erlend är 28 år och känner att han inte har åstadkommit något i sitt liv. Inspirerad av Thor Heyerdahls Kon-tiki-resa får han en idé om att folk en gång i tiden tog sig från Sydamerika till Polynesien på skridskor(!). Han lyckas samla ihop ett gäng äventyrslystna killar som han tar med sig till en obebodd ö i Stilla havet för att bevisa sin storslagna teori och "sätta Norge på kartan". Väl där ägnas tiden mer åt en navelskådande slackertillvaro. Boken är skriven i en skön naiv stil och jag känner igen mig mycket i Erlends funderingar (vilket känns lite oroväckande...).

Obeslut av Benjamin Kunkel

Nu har jag äntligen läst klart nästa bok. Det gick lite trögt för jag läste tre böcker parallellt men kom inte riktigt in i någon av dem. Igår avslutade jag i alla fall romanen Obeslut av Benjamin Kunkel. Babel hade ett inslag om boken i höstas där de sa att boken hyllats av amerikanska recensenter och att den jämförts med klassikern Räddaren i nöden av J.D Salinger. Men jag vet inte... Ärligt talat förstod jag mig inte riktigt på den här boken. Det kanske är min mammalediga hjärna som är för grötig, men min man läste den innan mig och han verkade lika oförstående. Vad vill den säga, vad är poängen? Jag vet inte riktigt. Boken är välskriven och lite lustig på sina ställen, men... näe.

Boken handlar om 28-årige Dwight som får sparken från jobbet och åker till Sydamerika för att träffa en tjej som han var kär i när han gick i skolan. Innan han åker får han ett läkemedel av sin medicinstuderande kompis som han påstår botar obeslutsamhet, något som Dwight i allra högsta grad lider av. Nej, jag kan inte beskriva storyn, det är ingen idé att försöka. En del roliga formuleringar finns som sagt, såsom "Min erfarenhet har visat mig att när en person inte vet vad han ska ta sig till så kollar han sin e-post".

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari

Jag önskar verkligen att jag kunde hylla den här boken. Det har varit alldeles för många negativa recensioner i den här bloggen hittills. Det kommer jag tyvärr inte göra. Jag kommer dock inte att såga den heller. Den är helt okej, men inte mer.

Boken följer flera olika personer, men mest medlemmarna i familjen Irandoust från Iran. Amir och Panthea har kommit till Sverige för att deras barn Shervin och Bahar ska få ett bättre liv. Amir är poet och Panthea fysiker, men i det svenska samhällets ögon är deras kunskaper förstås inte mycket värda. Dottern Bahar har en svensk pojkvän, Marcus, men väljer under en period, till sina föräldrars besvikelse, att bära slöja. Marcus föräldrar är välvilligt inställda till sonens flickvän, men lägger för stor vikt vid Bahars ursprung tycker Bahar som helst inte vill fundera så mycket över kulturell identitet. Kan man inte bara få vara som man är liksom?

Boken består av löst sammansatta episoder utan någon direkt story. Vissa figurer tillför ingenting i mina ögon. Boken hade varit mer intressant om den fokuserat helt på familjen Irandoust. Kulturkrockar och missförstånd - såsom Marcus föräldrars missriktade välvilja mot de nya svenskarna och familjen Irandousts lite naiva inställning till sitt nya hemland - skildras med humor men blir aningen schablonartade.

Jenny av Jonas Gardell

Jag hade börjat fnula på vad jag skulle skriva om den här boken, men så hittade jag den här recensionen i SvD och den säger precis det jag ville säga om den här boken. Jag håller med om vartenda ord. Så jag nöjer mig med att hänvisa till den. Så här börjar den:

"Att veta när man ska sätta punkt är kanske inte alltid det lättaste. Särskilt inte om man lyckas skapa något som blir älskat och uppskattat av andra människor. Varför då inte fortsätta, krama ut ytterligare lite kärlek ur publiken, tänja ut succén ännu lite mer? Jag vet naturligtvis inte om Jonas Gardell har styrts av sådana tankar när han väljer att än en gång berätta om sitt alter ego Juha och de andra i det helvetiska förortsparadiset Sävbyholm. Eller om han drivits av ett eget inre behov av att ta upp tråden från "En komikers uppväxt" och "Ett ufo gör entré" igen. Jag vet bara att det hade varit bättre om han hade låtit bli."

Människa utan hund av Håkan Nesser

Deckare är inte min favoritgenre, men jag brukar klämma en då och då, det kan vara trevligt med en sidvändare ibland. Jag hade faktiskt inte läst någon deckare av Nesser tidigare, så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Det som direkt slog mig var hur mycket bättre han skriver jämfört med de svenska deckarförfattare jag läst på sistone - ingen nämnd, ingen glömd.

I berättelsens början får man stifta bekantskap med en familj inför en sammankomst i samband med en pensionerad lärares 65-årsdag och hans äldsta dotters 40-årsdag. Berättarperspektivet skiftar mellan de olika familjemedlemmarna. En bit in i berättelsen försvinner en person och efter ett tag kopplas polisen in. Berättelsen har bra driv, men det slutliga omdömet blir att historien bjuder på alltför få överraskningar och att lösningen till mysteriet är väl fantasilös. Detta gör förvisso historien hyfsat trovärdig till skillnad från många andra deckare, men lämnar mig med en känsla av att "var det allt?".

Den vita massajen av Corinne Hofmann

Den andra boken jag läste i år är Den vita massajen av schweiziskan Corinne Hofmann som levde tillsammans med en massaj i Kenya under några år. Liksom i Drougges bok verkar det enda som håller huvudpersonen kvar vid sin man hans utseende. På en resa till Kenya träffar Corinne denna massaj som hon faller pladask för trots att det enda språk de kan kommunicera på är mycket bristfällig engelska. Hon flyttar in i hans hydda, de gifter sig och får en dotter ihop. Att maken redan innan bröllopet berättar att han har för avsikt att ta en till fru senare avskräcker henne inte. Corinne beskriver detaljerat alla sina förehavanden, även ganska meningslösa händelser. Det hon däremot inte lyckas förmedla är vad det är som gör att hon älskar den här mannen som är väldigt svartsjuk och som hon inte verkar ha så mycket gemensamt med. Till slut blir dock hans svartsjuka för påfrestande för förhållandet och hon flyr tillbaks till Schweiz med dottern. På baksidan av boken står det att hon flyr för att skydda dottern från att bli omskuren, men hon nämner bara omskärelse en gång och inte i samband med att hon sticker därifrån vad jag kan påminna mig. Konstigt att avslöja slutet på baksidan av boken kan jag också tycka. (Nu gör jag i och för sig samma sak här...)

Historien är givetvis mycket fascinerande men illa skriven vilket stör upplevelsen. Eftersom jag vet väldigt lite om livet i Kenya skulle det också vara intressant med lite mer beskrivningar av livet omkring henne. Hela handlingen kretsar kring Corinne. Hon beskriver bara rakt upp och ned vad hon gör och reflekterar inte över huvud taget över sin egen roll som vit västerländsk kvinna i massajbyn. Hon ger intryck av att vara väldigt naiv, men det kan nog i och för sig ha varit en fördel för henne i detta sammanhang.

Det finns två uppföljningar till denna bok. Den vita massajens dotter och Resan tillbaka till den vita massajen (vilken titel förbryllar mig; det är väl hon som är den vita massajen?). Den förra handlar enligt dess beskrivning om livet i Schweiz efter flykten och den senare om hennes resa tillbaka till massajbyn fjorton år efter flykten därifrån. Dessa böcker känns helt ointressanta för mig, och verkar vara enbart vara ett försök att mjölka ut så mycket så möjligt av den här historien, i samma anda som de två uppföljarna till Gömda av Liza Marklund. (Jag har i och för sig inte läst Asyl, men Mias hemlighet var verkligen en av de mest meningslösa böcker jag har läst (eller lyssnat på; lånade den som ljudbok på biblioteket i brist på annat)).

Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge

Jag inledde det nya året med två böcker som trots stora yttre olikheter förefaller ha ett gemensamt tema: en kvinnas kärlek till en man huvudsakligen baserad på dennes skönhet.

Den första boken jag läser år 2008 är Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge. Det var ingen bok jag hade tänkt läsa, men jag fick den i julklapp och började läsa den med en gång. Den enda anledningen till att denna bok inte var helt ointressant är att den sägs vara Unnis sanna historia, vilket retar den sensationslystna nerven i mig.

Boken är en rasande beskrivning av hennes sju år långa förhållande med en betydligt yngre man och hans fysiska och psykiska misshandel av henne. Boken är skriven efter att förhållandet tagit slut av en förbannad Drougge som verkar använda skrivandet av den här historien som något slags terapi. Vad hon såg hos den här mannen förutom hans skönhet framgår inte. Boken hade kunnat vara intressant, men den ger ingen förståelse för varför Unni stannar i detta till alla delar värdelösa förhållande. För att inte riskera att bli missförstådd vill jag vara tydlig med att jag absolut inte menar att hon får skylla sig själv för att hon blir misshandlad. Skulden är alltid förövarens. Det jag menar är att det för mig som aldrig har varit i en sådan situation är svårt att förstå mekanismerna bakom att man stannar, och det skulle vara intressant med en bok som försökte förklara dessa inifrån, även om jag förstår att detta är svårt. Det som är allra svårast att förstå och acceptera är dock hur hon kan offra förhållandet till sina barn för den här mannens skull.

Boken är lättläst, men hon kunde gärna ha kortat ned texten betydligt, för det är mycket samma sak. Det är ingen bok jag skulle rekommendera.

Huruvida detta är en sann historia eller ej har debatterats i media i samband med bokens utgivning. Läs till exempel här och här och här.