Jag inledde det nya året med två böcker som trots stora yttre olikheter förefaller ha ett gemensamt tema: en kvinnas kärlek till en man huvudsakligen baserad på dennes skönhet. Den första boken jag läser år 2008 är Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge. Det var ingen bok jag hade tänkt läsa, men jag fick den i julklapp och började läsa den med en gång. Den enda anledningen till att denna bok inte var helt ointressant är att den sägs vara Unnis sanna historia, vilket retar den sensationslystna nerven i mig.
Boken är en rasande beskrivning av hennes sju år långa förhållande med en betydligt yngre man och hans fysiska och psykiska misshandel av henne. Boken är skriven efter att förhållandet tagit slut av en förbannad Drougge som verkar använda skrivandet av den här historien som något slags terapi. Vad hon såg hos den här mannen förutom hans skönhet framgår inte. Boken hade kunnat vara intressant, men den ger ingen förståelse för varför Unni stannar i detta till alla delar värdelösa förhållande. För att inte riskera att bli missförstådd vill jag vara tydlig med att jag absolut inte menar att hon får skylla sig själv för att hon blir misshandlad. Skulden är alltid förövarens. Det jag menar är att det för mig som aldrig har varit i en sådan situation är svårt att förstå mekanismerna bakom att man stannar, och det skulle vara intressant med en bok som försökte förklara dessa inifrån, även om jag förstår att detta är svårt. Det som är allra svårast att förstå och acceptera är dock hur hon kan offra förhållandet till sina barn för den här mannens skull.
Boken är lättläst, men hon kunde gärna ha kortat ned texten betydligt, för det är mycket samma sak. Det är ingen bok jag skulle rekommendera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar