Jag önskar verkligen att jag kunde hylla den här boken. Det har varit alldeles för många negativa recensioner i den här bloggen hittills. Det kommer jag tyvärr inte göra. Jag kommer dock inte att såga den heller. Den är helt okej, men inte mer. Boken följer flera olika personer, men mest medlemmarna i familjen Irandoust från Iran. Amir och Panthea har kommit till Sverige för att deras barn Shervin och Bahar ska få ett bättre liv. Amir är poet och Panthea fysiker, men i det svenska samhällets ögon är deras kunskaper förstås inte mycket värda. Dottern Bahar har en svensk pojkvän, Marcus, men väljer under en period, till sina föräldrars besvikelse, att bära slöja. Marcus föräldrar är välvilligt inställda till sonens flickvän, men lägger för stor vikt vid Bahars ursprung tycker Bahar som helst inte vill fundera så mycket över kulturell identitet. Kan man inte bara få vara som man är liksom?
Boken består av löst sammansatta episoder utan någon direkt story. Vissa figurer tillför ingenting i mina ögon. Boken hade varit mer intressant om den fokuserat helt på familjen Irandoust. Kulturkrockar och missförstånd - såsom Marcus föräldrars missriktade välvilja mot de nya svenskarna och familjen Irandousts lite naiva inställning till sitt nya hemland - skildras med humor men blir aningen schablonartade.
