Bokåret började dåligt för mig, och jag började undra om det var mig det var fel på. Om jag är alldeles för kräsen nuförtiden. Men nu har det vänt, och jag läser fantastiskt bra böcker på löpande band (nåja, nästan i alla fall). Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver är en av dessa, och jag sträckläste den i stort sett (så gott det går när man har ett barn att ta hand om, men så fort jag ammade eller när dottern sov).Boken handlar om Eva som vid 37 års ålder bestämmer sig för att hon nog vill ha barn i alla fall, något hon alltid varit skeptiskt inställd till. När barnet väl kommer kan hon inte älska det, hon tycker att han beter sig märkligt och verkar elakt. Hennes make märker ingenting konstigt med sonen utan tycker att hon inbillar sig. I bokens början får man veta att sonen Kevin dödat flera skolkamrater, och boken består av brev från Eva till sin make som hon inte längre lever med, där hon beskriver sin syn på Kevins uppväxt och deras relation. Hon funderar på om hon själv har någon skuld i Kevins hemska dåd. En mycket gripande och välskriven bok.
Här är en intervju med författaren i SvD.
