Mannen i mina drömmar av Curtis Sittenfeld

Curtis Sittenfelds debutbok I en klass för sig var en av de bästa böcker jag läste förra året. Så mina förväntningar på hennes andra bok, Mannen i mina drömmar, var mycket höga. Vid läsning av de första sidorna tänker jag, nej nej, vad är det här, men efter ett tag kommer jag in i boken som handlar om Hannah, en tjej på jakt efter kärlek. Vid bokens början är hon 14 år och vi får följa henne vid olika nedslag i hennes liv fram tills hon är 28.

Curtis Sittenfeld har ett underbart sätt att beskriva obekväma situationer på pricken och hennes dialoger känns väldigt äkta. Hannah är liksom huvudpersonen i I en klass för sig en självmedveten tjej som har svårt att passa in. Den förra boken är skriven i första person, medan Mannen i mina drömmar är skriven i tredje person. En annan skillnad är att den förra utspelar sig under fyra år, medan den senare spänner över tre gånger så lång tid, vilket gör att hennes nya bok känns lite mer spretig. Den var inte riktigt lika bra som hennes förra bok, men det är fortfarande en bra och läsvärd bok.

Det var ur munnarna orden kom

Mirja Unge har verkligen ett speciellt sätt att skriva och det tar några sidor innan man vänjer sig vid stilen, men sedan flyter det på och man dras in i hennes värld. Hon har ett så bra sätt att beskriva situationer och stämningar att det känns som om man är där. Det var ur munnarna orden kom är Mirja Unges debutbok. Jag har läst de två efterföljande böckerna Motsols och Järnnätter tidigare, och dem gillade jag mycket, särskilt Motsols.

Det var ur munnarna orden kom handlar om Minna som har det jobbigt både hemma och i skolan. Allt är väldigt hemskt och jag får ont i magen av att läsa om allt Minna måste stå ut med. Det är mycket bra, men mot slutet börjar jag känna att det räcker med jobbigheter, det blir nästan lite för mycket. Boken har ingen direkt berättelse utan består av episoder ut Minnas liv under kanske ett år ungefär. Berättarperspektivet är helt utifrån, händelserna beskrivs utan att man får ta del av Minnas tankar och man får heller ingen bakgrundsinformation. Berättaren beskriver vad som syns och hörs, det är allt, och det är mycket effektivt. I like.

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson

Jag har lite svårt att förstå varför Milleniumböckerna har fått så bra kritik. Visst, de är spännande, men sååå fantastiska tycker jag inte att de är. Den första boken, Män som hatar kvinnor, läste jag, men den andra i serien, Flickan som lekte med elden, lyssnade jag på som ljudbok under mina barnvagnspromenader förra veckan.

Det är lite svårt att bedöma böcker man lyssnar på tycker jag, det blir aldrig riktigt samma sak som att läsa den, och jag lyssnar aldrig på böcker som jag tror är riktigt bra - dem vill jag läsa "på riktigt". Jag lyssnar mest på deckare och annan "lättsmält" litteratur, och till exempel biografier.

Flickan som... börjar jättesegt tycker jag, men sen när den väl kommer igång så är den lite spännande. Men Stieg Larsson kunde att skurit ned den betydligt. Han kunde till exempel tagit bort en hel del personbeskrivningar, man måste inte veta en lång bakgrundsbeskrivning på precis alla personer som dyker upp i handlingen. Nej, det känns som om jag missat något, för jag förstår inte vad det är som är så himla bra med den här boken.

Jävla John av Eva Dozzi

När Beatles är på turné i Sverige någon gång i början av sin karriär träffar John Lennon Kajsa som han blir blixtförälskad i och inleder ett förhållande med, trots fru och barn hemma i England. Relationen resulterar i en dotter som han lyckas hemlighålla i hela sitt liv. Ja detta händer ju (antagligen) inte i verkligheten utan i boken Jävla John av Eva Dozzi. Lättläst bok, men handlingen fångar mig inte.