Jag har lite svårt att förstå varför Milleniumböckerna har fått så bra kritik. Visst, de är spännande, men sååå fantastiska tycker jag inte att de är. Den första boken, Män som hatar kvinnor, läste jag, men den andra i serien, Flickan som lekte med elden, lyssnade jag på som ljudbok under mina barnvagnspromenader förra veckan.Det är lite svårt att bedöma böcker man lyssnar på tycker jag, det blir aldrig riktigt samma sak som att läsa den, och jag lyssnar aldrig på böcker som jag tror är riktigt bra - dem vill jag läsa "på riktigt". Jag lyssnar mest på deckare och annan "lättsmält" litteratur, och till exempel biografier.
Flickan som... börjar jättesegt tycker jag, men sen när den väl kommer igång så är den lite spännande. Men Stieg Larsson kunde att skurit ned den betydligt. Han kunde till exempel tagit bort en hel del personbeskrivningar, man måste inte veta en lång bakgrundsbeskrivning på precis alla personer som dyker upp i handlingen. Nej, det känns som om jag missat något, för jag förstår inte vad det är som är så himla bra med den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar