Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge

Först hade jag inte tänkt läsa den här boken, eftersom jag läst Lindas Skugges krönikor i nån tidning som skulle vara från den här boken som jag förstod det. Jag tyckte de var såååå tråkiga. I vanliga fall gillar jag Linda, både som krönikör och författare, även om jag verkligen inte alltid håller med henne. Men sen har jag läst så många som har skrivit att boken är bra och rolig, och Linda skriver själv hela tiden om hur rolig den här boken är. Så till slut blev jag hjärntvättad och gick och lånade den. Den är verkligen inte ett dugg rolig! Vad är det som ska vara roligt? Att huvudpersonen Sylvia är supertrött och stressad och sjuk hela tiden och att hennes barn är jättejobbiga och aldrig sover, och att Sylvia aldrig hinner jobba och att hennes man skiter i henne och barnen och är bortrest med jobbet hela tiden? Näe, jag ser inte det roliga alls faktiskt.

Det är helt omöjligt att läsa den här boken utan att se det som en självbiografi tycker jag. Allt jag vet om Linda Skugge stämmer in på Sylvia: hon är författare och krönikör, hon har två döttrar (när hon skrev boken, sen fick hon ju en till), hon har städmani, hon var inte mammaledig utan jobbade hela tiden, hon får ofta förfrågningar om att jobba gratis eller nästan, hennes föräldrar är skilda mm mm. Hennes man är väldigt frånvarande i hennes krönikor och blogg och det gör att jag är ganska nyfiken på deras förhållande, och det är svårt att inte tro att Sylvias man Karl är Lindas man, bara det att Karl är skådespelare medan Lindas man är musiker.

Tja, den var inte riktigt lika dålig som jag trodde, men inte särskilt bra heller.