De två första kapitlen av Elise Karlssons Lonely planet går att läsa på Stockholms stadsbiblioteks hemsida. Efter att ha gjort det var jag tvungen att direkt åka och låna boken, och sedan läste jag ut den korta historien på 95 sidor samma dag.Boken handlar om Amanda som åker på charterresa. Hon är en silikonfylld blondin med ett enormt bekräftelsebehov. Under semesterresan får hon veta att hennes älskarinna Eva har omkommit.
Liksom Mirja Unge har Elise Karlsson ingen respekt för det här med svensk grammatik. I början tycker jag hon känns som en Unge-wannabe. En av de första meningarna i boken lyder: "Jag visar i broschyr, mitt hotell, vi sitter i plan. "
Lite längre ned på samma sida hittar man följande stycke:
"Det var tidig morgon i morse och jag satte mig på ett plan. Hade ringt pappa, han tyckte jag skulle innan jag åkte. För det att någon måste veta var man är någonstans, annars är man helt borta. Trots att det bara var sju på morgonen vill han att jag skulle ringa! Men han säger han alltid är uppe förrän det."
Liksom med Unges böcker kommer jag in i språket efter en stund trots att det tar emot i början. I det här fallet skaver det dock lite hela tiden, jag vänjer mig inte helt och hållet. Jag funderar över varför Elise Karlsson inte helt enkelt petar dit prepositionerna på sina platser till exempel. Trots detta tycker jag mycket om boken och jag tycker om Amanda. Jag undrar hur det skulle vara att läsa den här boken med de grammatiska "konstigheterna" korrigerade. Skulle den bli sämre då? Vad är poängen med språket? Det är intressant att fundera på och jag har inte svaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar