Pojken som kallades det av Dave Pelzer

Dave Pelzers barndomsskildring av sin uppväxt hos en uppenbart sjuk mor som plågar honom under många år innan han till slut blir omhändertagen och placerad i fosterhem är såklart en fruktansvärd historia. Jag kände ofta att det här kan inte vara sant, han måste hitta på. Men sen tänker man på Bobby som misshandlades till döds, på Fritzl med källaren mm och inser att det faktiskt finns riktigt riktigt galna människor. Denna bok är mest en lång uppradning av hemskheter som Daves mamma utsatte honom för, sida upp och sida ner. Som roman betraktat är den dock inget vidare.

Hemma hos Martina av Martina Haag

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa något av Martina Haag. Har känt mig helt ointresserad och övertygad om att jag skulle tycka det var skit. Men av någon anledning kom jag hem med ett exemplar av Hemma hos Martina efter ett besök på Myrornas där den fanns för en tia. Tänkte att "det kan ju vara kul att se vad det är för något hon skriver", typ. Så jag blev ganska förvånad när jag redan efter några sidor kommer på mig själv med att skratta högt. Och detta upprepades många gånger under läsningen. När jag skulle läsa upp kapitlet om hur hon går på audition hos Björn och Benny för min man skrattade jag så mycket att jag inte kunde läsa klart.

Inte förrän jag läst färdigt boken fattade jag att det var en krönikesamling. Den är ju uppbyggd av små korta episoder, men de hänger ju samman hyfsat bra, eftersom hon skriver om sitt liv. Det är en kort historia som inte tar många timmar att läsa, men rekommenderas om man vill ha något lättsammt att skratta åt. Man ska nog vara förälder också för att uppskatta den tror jag.

Alois av Håkan Nesser

Jag har precis lyssnat klart på Alois av Håkan Nesser. Det är Nesser själv som läser, och han gör det bra. Tyvärr förstod jag mig inte riktigt på den här boken. Den var verkligen skum, vad gick den ut på? I och för sig tror jag att det är meningen att den ska vara mystisk. Det är en kort historia, bara tre cd-skivor. En man som arbetar som terapeut får en mystisk patient, vars historia han blir indragen i utan att han förstår varför. Det är inte någon historia som tilltalar mig något vidare.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Khaled Hosseinis andra storsäljare Tusen strålande solar griper mig mer än den förra. Det är ju inget litterärt mästerverk direkt, men jag sträckläste ändå den sista tredjedelen i går kväll och la inte ifrån mig den förrän jag var klar, trots att det var jättesent och jag visste att jag egentligen behövde sova för att få ett rimligt antal timmar sömn. Det måste ju ändå vara ett ganska gott betyg.

Romanen är skriven som om den vore en biografi, det är samma enkla språk som brukar prägla dessa. Det är det ju inte, men å andra sidan får boken mig att tänka på alla dem som faktiskt delar samma öde som de två kvinnorna i Tusen strålande solar, vilka tvingas gifta sig med en äldre man som misshandlar dem både psykiskt och fysiskt. De lever som hans slavar, får bara gå utanför huset när han är med, och då iklädda burka. Dessutom har de ingenstans att få hjälp, eftersom samhället och lagen står helt på mannens sida. Det är verkligen fruktansvärt och boken gör ett ganska bra jobb med att få en att sätta sig in i dessa kvinnors situation.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Återigen tycker jag det är svårt att ge ett rättvist omdöme eftersom jag lyssnade på denna roman som ljudbok. Jag hade svårt för Jonas Karlsson redan innan, men efter att ha lyssnat på den här - oändligt långa kändes det som - boken tål jag inte hans röst. Han läser så otroligt irriterande, alldeles för tillgjort.

Historien om en pojke som hittar en undangömd bok i "de bortglömda böckernas gravkammare" och dras in i en historia som i sig bildar en roman framstår för mig som väldigt tramsig. Den är lång, omständlig, pratig, barnslig.

I romanen är tydligen vissa delar kursiverade, där personer i boken återberättar en historia för huvudpersonen Daniel. Eftersom kursiv röst inte finns så var det ibland lite svårt att komma ihåg när det var någon annan än författaren som "talade" eftersom dessa partier var väldigt långa, och man hade kanske stängt av mitt i ett sådant stycke.

Något jag störde mig väldigt mycket på var att dessa partier som skulle vara återberättande av en romanfigur ofta innehöll sådant som den personen inte alls kunde veta, och de var skrivna i samma stil som resten av romanen, inte alls såsom en person faktiskt skulle berätta. Till exempel kunde en person berätta extremt detaljerat om vad en annan person hade varit med om och även exakt hur den personen hade tänkt i dessa ögonblick. Det var kanske något slags medvetet stilgrepp som jag inte begrep mig på, men för mig framstod det enbart som fånigt.

Nej vad det är som har trollbundit så många läsare av den här boken förstår jag inte. Men det är ju inte första gången direkt...

The Road av Cormac McCarthy

Vägen heter den här boken på svenska, men jag läste den på engelska. De första sidorna tyckte jag att den var lite svårläst, på grund av språket, men jag kom snart in i den, och då tänkte jag inte längre på att jag läste på engelska.

The Road av Cormac McCarthy är en framtidsskildring efter en katastrof som förstört det mesta av djur- och växtliv på jorden, och en större del av mänskligheten. En man och hans son vandrar genom ett kalt och kallt USA på väg mot lite varmare breddgrader. De är tvungna att vara försiktiga - det finns många faror på vägen. Detta är en superläskig bok som jag tänker tillbaka på med en obehaglig rysning. Men medan jag läste den var jag helt fast. Jag läste ut boken på en dag - sträckläste från morgon till kväll i stort sett.

The Road ska bli film (kommer i höst enligt imdb) med Viggo Mortensen i huvudrollen. Den filmen tänker jag nog inte se, jag har tillräckligt läskiga bilder i huvudet efter att ha läst boken. Jag behöver inte få dem visualiserade på en bioduk framför mig också...

Flyga drake av Khaled Hosseini

En helt okej bok om en pojke i Afganistan. Jag tyckte dock inte att den var lika fantastisk som recensionerna på bokus - de var väldigt översvallande! Jag hade förväntat mig att den skulle handla mer om Afganistan. Den lämnade inte några djupare spår hos mig.

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Den här boken har ju fått väldigt bra kritik och fick mycket uppmärksamhet när den kom, men allt jag tänkte vara bara: ånej inte en barndomsskildring till, jag orkar inte. Jag vet inte om jag nånsin har läst en barndomsskildring som jag gillat. Men så köpte maken boken och tog med på semestern och så blev det så att jag läste den också. Och jag gillade den faktiskt väldigt mycket till min stora förvåning!