Mias hemlighet av Mia Eriksson

Detta är en fortsättning på böckerna Gömda och Asyl, men denna gång är inte Liza Marklund inblandad. Det märks. Boken är mycket dåligt skriven, den är helt ointressant och man får en delvis annan bild av Mia än i de tidigare böckerna. Jag stör mig ganska mycket på Mia i den här boken. Hon känns rätt självgod och jagcentrerad. I ett kapitel berättar hon om hur hon flyttar in hos sin nye amerikanske make och medan maken är borta möblerar hon om i huset och slänger en del grejer hon inte gillar. Hemligheten i bokens titel är att hon har ytterligare ett barn än de två som finns med i Gömda och Asyl. En son som hon lämnat i Sverige när hon flydde. (Detta avslöjas på bokens baksidetext så detta är ingen spoiler.) I den här boken tar hon kontakt med honom och han kommer över till USA och hälsar på. Detta besök gör mig mycket illa till mods att läsa om. Mia undviker sin son så mycket som möjligt och ojar sig över hur jobbigt allting är och avvisar sonens försök att prata ut med sin mamma om det som har hänt. Jag har väldigt svårt att sympatisera med henne i denna bok.

Asyl av Liza Marklund

Av samma anledning som jag läste om Gömda läste jag denna bok som jag inte hade läst förut. Boken berättar om hur Mia och hennes familj flyr först till Chile och sedan till USA där de lyckas få asyl på grund av att Sverige inte lyckats skydda Mia mot hennes förre sambo. Anledningen till att jag inte läst Asyl tidigare är att jag inte ansåg att det verkade finnas så mycket mer att berätta efter Gömda. Och jag hade rätt. Det enda intressanta är att de får asyl men vägen dit tyckte jag inte var så jättespännande.

Gömda av Liza Marklund

Jag har läst den här boken för länge sedan och anledningen till att jag läste den igen var den här debatten. Journalisten Monica Antonsson har skrivit en bok som heter Mia - sanningen om Gömda där hon hävdar att det mesta i Gömda (vilken utges för att vara en sann historia) är påhittat. Denna härva fångade mitt intresse och för att friska upp minnet läste jag om Gömda. den handlar om "Mia" som blir misshandlad och hotat till livet av en man hon har ett förhållande med, ett förhållande som resulterar i en dotter. Hon blir tvungen att fly och gå under jorden och det slutar med att hon tvingas flytta utomlands för att komma undan mannen. En hemsk historia förstås. Men vad är egentligen sant?

Paradiset av Liza Marklund

När jag äntligen får något läst så är det en usel deckare, det är väl typiskt. Den här boken var helt ointressant tycker jag. Det är några veckor sedan jag läste den nu och jag har redan glömt vad den handlade om. Jag kunde knappt läsa ut den eftersom jag var helt oengagerad i storyn, vilket är ovanligt med deckare. Även om de är dåligt skrivna så brukar författaren kunna få en intresserad genom att lägga ut cliffhangers genom hela boken så att man bara är tvungen att läsa vidare. Nej den här hade jag lika gärna kunnat skippa.

Mustaschen av Emmanuel Carrère

Oj, ser nu på min blogg att jag inte läst klart någon bok sedan början av september! Det har varit dåligt med läsning den senaste tiden av olika anledningar. Jag har dessutom börjat på flera böcker, men varit för rastlös för att fortsätta och börjat på något nytt i stället, och hållit på så.

Nu har jag i alla fall lyckats läsa klart en bok, en kort liten sak: Mustaschen av Emmanuel Carrère. Utgångspunkten för boken är väldigt spännande: En man rakar av sig sin mustasch som han har haft sedan urminnes tider. Han väntar spänt på omgivningens reaktioner. Men han får inga. Inte ens från sin fru. Hon och alla andra påstår att han aldrig har haft nån mustasch. Först tror han att han är utsatt för ett practical joke, men sedan början han tvivla på sin mentala hälsa. Som läsare undrar man förstås vad man ska tro. Och det kunde ha blivit intressant, men jag tycker att boken är jättetjatig, trots att den är så kort, och jag orkar faktiskt knappt läsa klart den. Han ältar och ältar fram och tillbaka, och jag rycks inte med. Mot slutet skummar jag bara och slutet är dessutom inte alls bra. Nej den här boken får tyvärr inget högt betyg av mig.

Ett tal till min systers bröllop av Linda Skugge

Först hade jag inte tänkt läsa den här boken, eftersom jag läst Lindas Skugges krönikor i nån tidning som skulle vara från den här boken som jag förstod det. Jag tyckte de var såååå tråkiga. I vanliga fall gillar jag Linda, både som krönikör och författare, även om jag verkligen inte alltid håller med henne. Men sen har jag läst så många som har skrivit att boken är bra och rolig, och Linda skriver själv hela tiden om hur rolig den här boken är. Så till slut blev jag hjärntvättad och gick och lånade den. Den är verkligen inte ett dugg rolig! Vad är det som ska vara roligt? Att huvudpersonen Sylvia är supertrött och stressad och sjuk hela tiden och att hennes barn är jättejobbiga och aldrig sover, och att Sylvia aldrig hinner jobba och att hennes man skiter i henne och barnen och är bortrest med jobbet hela tiden? Näe, jag ser inte det roliga alls faktiskt.

Det är helt omöjligt att läsa den här boken utan att se det som en självbiografi tycker jag. Allt jag vet om Linda Skugge stämmer in på Sylvia: hon är författare och krönikör, hon har två döttrar (när hon skrev boken, sen fick hon ju en till), hon har städmani, hon var inte mammaledig utan jobbade hela tiden, hon får ofta förfrågningar om att jobba gratis eller nästan, hennes föräldrar är skilda mm mm. Hennes man är väldigt frånvarande i hennes krönikor och blogg och det gör att jag är ganska nyfiken på deras förhållande, och det är svårt att inte tro att Sylvias man Karl är Lindas man, bara det att Karl är skådespelare medan Lindas man är musiker.

Tja, den var inte riktigt lika dålig som jag trodde, men inte särskilt bra heller.

Lilla ångestboken av Linda Skugge

Det är inte direkt jag som är målgruppen för den här överlevnadsboken för tonåringar, men den slank med när jag var på biblioteket för några dagar sedan och lånade Ett tal till min systers bröllop. Linda Skugge ger råd till vilsna tonåringar utifrån hennes egen upplevelse av sin tonårstid, vilken var hemsk. Vi har kunnat läsa om den i till exempel Men mest av allt vill jag hångla med någon. Jag har inte en riktigt lika ångestfylld relation till mina tonår, även om jag såklart känner igen mig i mycket av det hon skriver. Om boken hade hjälpt mig när jag var i tonåren vet jag inte, men jag kan tänka mig att den kan ge lite tröst till deppiga "pubbeungar" i alla fall. Det främsta rådet Skugge ger är: Håll ut - Det blir bättre!

Einsteins fru av Liv strömquist

Einsteins fru av Liv Strömquist är en superrolig seriebok om starka kvinnor, gubbiga gubbar, naturliga djur och en massa annat. Här kan man läsa om dialektflickor i svensk film, vilka som är historiens mest provocerande pojkvänner, de störigaste inläggen i prostitutionsdebatten, lära sig vad "vänner"-sexualiteten innebär, läsa om Yoko Ono, Priscilla Presley, Britney Spears och massa annat. Feminism, politik och humor i en salig röra. Rekommenderas varmt!

Lonely planet av Elise Karlsson

De två första kapitlen av Elise Karlssons Lonely planet går att läsa på Stockholms stadsbiblioteks hemsida. Efter att ha gjort det var jag tvungen att direkt åka och låna boken, och sedan läste jag ut den korta historien på 95 sidor samma dag.

Boken handlar om Amanda som åker på charterresa. Hon är en silikonfylld blondin med ett enormt bekräftelsebehov. Under semesterresan får hon veta att hennes älskarinna Eva har omkommit.

Liksom Mirja Unge har Elise Karlsson ingen respekt för det här med svensk grammatik. I början tycker jag hon känns som en Unge-wannabe. En av de första meningarna i boken lyder: "Jag visar i broschyr, mitt hotell, vi sitter i plan. "

Lite längre ned på samma sida hittar man följande stycke:
"Det var tidig morgon i morse och jag satte mig på ett plan. Hade ringt pappa, han tyckte jag skulle innan jag åkte. För det att någon måste veta var man är någonstans, annars är man helt borta. Trots att det bara var sju på morgonen vill han att jag skulle ringa! Men han säger han alltid är uppe förrän det."

Liksom med Unges böcker kommer jag in i språket efter en stund trots att det tar emot i början. I det här fallet skaver det dock lite hela tiden, jag vänjer mig inte helt och hållet. Jag funderar över varför Elise Karlsson inte helt enkelt petar dit prepositionerna på sina platser till exempel. Trots detta tycker jag mycket om boken och jag tycker om Amanda. Jag undrar hur det skulle vara att läsa den här boken med de grammatiska "konstigheterna" korrigerade. Skulle den bli sämre då? Vad är poängen med språket? Det är intressant att fundera på och jag har inte svaret.

Underbar och älskad av alla av Martina Haag

Uppiggad av Martina Haags Hemma hos Martina fick jag med mig hennes Underbar och älskad av alla, även detta efter ett besök hos Myrornas. Denna var dock precis som jag hade föreställt mig, nämligen ganska fånig, krystad, tramsig, förutsägbar och inte alls särskilt bra.

Pojken som kallades det av Dave Pelzer

Dave Pelzers barndomsskildring av sin uppväxt hos en uppenbart sjuk mor som plågar honom under många år innan han till slut blir omhändertagen och placerad i fosterhem är såklart en fruktansvärd historia. Jag kände ofta att det här kan inte vara sant, han måste hitta på. Men sen tänker man på Bobby som misshandlades till döds, på Fritzl med källaren mm och inser att det faktiskt finns riktigt riktigt galna människor. Denna bok är mest en lång uppradning av hemskheter som Daves mamma utsatte honom för, sida upp och sida ner. Som roman betraktat är den dock inget vidare.

Hemma hos Martina av Martina Haag

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa något av Martina Haag. Har känt mig helt ointresserad och övertygad om att jag skulle tycka det var skit. Men av någon anledning kom jag hem med ett exemplar av Hemma hos Martina efter ett besök på Myrornas där den fanns för en tia. Tänkte att "det kan ju vara kul att se vad det är för något hon skriver", typ. Så jag blev ganska förvånad när jag redan efter några sidor kommer på mig själv med att skratta högt. Och detta upprepades många gånger under läsningen. När jag skulle läsa upp kapitlet om hur hon går på audition hos Björn och Benny för min man skrattade jag så mycket att jag inte kunde läsa klart.

Inte förrän jag läst färdigt boken fattade jag att det var en krönikesamling. Den är ju uppbyggd av små korta episoder, men de hänger ju samman hyfsat bra, eftersom hon skriver om sitt liv. Det är en kort historia som inte tar många timmar att läsa, men rekommenderas om man vill ha något lättsammt att skratta åt. Man ska nog vara förälder också för att uppskatta den tror jag.

Alois av Håkan Nesser

Jag har precis lyssnat klart på Alois av Håkan Nesser. Det är Nesser själv som läser, och han gör det bra. Tyvärr förstod jag mig inte riktigt på den här boken. Den var verkligen skum, vad gick den ut på? I och för sig tror jag att det är meningen att den ska vara mystisk. Det är en kort historia, bara tre cd-skivor. En man som arbetar som terapeut får en mystisk patient, vars historia han blir indragen i utan att han förstår varför. Det är inte någon historia som tilltalar mig något vidare.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini

Khaled Hosseinis andra storsäljare Tusen strålande solar griper mig mer än den förra. Det är ju inget litterärt mästerverk direkt, men jag sträckläste ändå den sista tredjedelen i går kväll och la inte ifrån mig den förrän jag var klar, trots att det var jättesent och jag visste att jag egentligen behövde sova för att få ett rimligt antal timmar sömn. Det måste ju ändå vara ett ganska gott betyg.

Romanen är skriven som om den vore en biografi, det är samma enkla språk som brukar prägla dessa. Det är det ju inte, men å andra sidan får boken mig att tänka på alla dem som faktiskt delar samma öde som de två kvinnorna i Tusen strålande solar, vilka tvingas gifta sig med en äldre man som misshandlar dem både psykiskt och fysiskt. De lever som hans slavar, får bara gå utanför huset när han är med, och då iklädda burka. Dessutom har de ingenstans att få hjälp, eftersom samhället och lagen står helt på mannens sida. Det är verkligen fruktansvärt och boken gör ett ganska bra jobb med att få en att sätta sig in i dessa kvinnors situation.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Återigen tycker jag det är svårt att ge ett rättvist omdöme eftersom jag lyssnade på denna roman som ljudbok. Jag hade svårt för Jonas Karlsson redan innan, men efter att ha lyssnat på den här - oändligt långa kändes det som - boken tål jag inte hans röst. Han läser så otroligt irriterande, alldeles för tillgjort.

Historien om en pojke som hittar en undangömd bok i "de bortglömda böckernas gravkammare" och dras in i en historia som i sig bildar en roman framstår för mig som väldigt tramsig. Den är lång, omständlig, pratig, barnslig.

I romanen är tydligen vissa delar kursiverade, där personer i boken återberättar en historia för huvudpersonen Daniel. Eftersom kursiv röst inte finns så var det ibland lite svårt att komma ihåg när det var någon annan än författaren som "talade" eftersom dessa partier var väldigt långa, och man hade kanske stängt av mitt i ett sådant stycke.

Något jag störde mig väldigt mycket på var att dessa partier som skulle vara återberättande av en romanfigur ofta innehöll sådant som den personen inte alls kunde veta, och de var skrivna i samma stil som resten av romanen, inte alls såsom en person faktiskt skulle berätta. Till exempel kunde en person berätta extremt detaljerat om vad en annan person hade varit med om och även exakt hur den personen hade tänkt i dessa ögonblick. Det var kanske något slags medvetet stilgrepp som jag inte begrep mig på, men för mig framstod det enbart som fånigt.

Nej vad det är som har trollbundit så många läsare av den här boken förstår jag inte. Men det är ju inte första gången direkt...

The Road av Cormac McCarthy

Vägen heter den här boken på svenska, men jag läste den på engelska. De första sidorna tyckte jag att den var lite svårläst, på grund av språket, men jag kom snart in i den, och då tänkte jag inte längre på att jag läste på engelska.

The Road av Cormac McCarthy är en framtidsskildring efter en katastrof som förstört det mesta av djur- och växtliv på jorden, och en större del av mänskligheten. En man och hans son vandrar genom ett kalt och kallt USA på väg mot lite varmare breddgrader. De är tvungna att vara försiktiga - det finns många faror på vägen. Detta är en superläskig bok som jag tänker tillbaka på med en obehaglig rysning. Men medan jag läste den var jag helt fast. Jag läste ut boken på en dag - sträckläste från morgon till kväll i stort sett.

The Road ska bli film (kommer i höst enligt imdb) med Viggo Mortensen i huvudrollen. Den filmen tänker jag nog inte se, jag har tillräckligt läskiga bilder i huvudet efter att ha läst boken. Jag behöver inte få dem visualiserade på en bioduk framför mig också...

Flyga drake av Khaled Hosseini

En helt okej bok om en pojke i Afganistan. Jag tyckte dock inte att den var lika fantastisk som recensionerna på bokus - de var väldigt översvallande! Jag hade förväntat mig att den skulle handla mer om Afganistan. Den lämnade inte några djupare spår hos mig.

Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Den här boken har ju fått väldigt bra kritik och fick mycket uppmärksamhet när den kom, men allt jag tänkte vara bara: ånej inte en barndomsskildring till, jag orkar inte. Jag vet inte om jag nånsin har läst en barndomsskildring som jag gillat. Men så köpte maken boken och tog med på semestern och så blev det så att jag läste den också. Och jag gillade den faktiskt väldigt mycket till min stora förvåning!

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

Ännu en bok som jag hade hört mycket bra om. Men nej, den här gillade jag inte alls. Fånigt språk och fjantig intrig. Jag förstår inte alls hypen.

Naiv. Super av Erlend Loe

Naiv. Super av Erlend Loe är en roman i samma stil och med samma tema som den förra boken av samma författare som jag läste tidigare i år. Expedition L var snäppet bättre tycker jag, men Naiv. Super var också rolig. Den är en kort och lättläst sak som man snabbt läser klart.

Den högsta kasten av Carina Rydberg

Jag har läst den förut och det är en av mina favoritböcker. Som tur är tålde den en omläsning, jag gillade den lika mycket den här gången. Fast den var ganska anorlunda än jag mindes. Första delen i denna självbiografiska bok handlar om Carina Rydbergs resa till Indien och ett kortvarigt förhållande med en indier. Den andra och längre delen handlar om hennes liv i Stockholm, i synnerhet i baren hos PA & Co, där hon förälskar sig i advokaten Rolf, som hon, när han dissar henne, bestämmer sig för att hämnas på genom att skriva boken Den högsta kasten.

Jag kommer att tänka på att jag redan recenserat en självbiografisk roman som verkar vara skriven som hämnd, nämligen Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Rydbergs roman är verkligen tusen gånger bättre än den, dels för att Rydberg är en tusen gånger bättre författare, dels för att där Drougge hela tiden vill framställa sig själv som felfri, är Rydberg helt självutlämnande - hon framställs inte särskilt smickrande direkt - och det är bland annat det som gör boken så bra.

Boken orsakade rabalder när den kom ut 1997 på grund av att Rydberg utelämnar personer med sina riktiga namn. Nuförtiden är detta grepp vardagsmat (förutom Drougge, tex Maja Lundgren och nu senast Lars Norén), även om det fortfarande rör om i mediegrytan varje gång det händer.

Idag fick jag reda på att Rydberg kommer med en ny bok i början av nästa år. Det ser jag fram emot.

Brorsan är mätt av Mirja Unge

Som jag skrivit tidigare gillar jag verkligen Mirja Unges språk och stil, så trots att jag inte är något stort fan av noveller så köpte jag hennes senaste bok Brorsan är mätt. Jag gillar fortfarande hennes sätt att skriva och de situationer hon beskriver, men jag har fortfarande lite svårt för noveller. De tar slut precis när man börjar komma in i dem. Jag föredrar helt enkelt lite längre berättelser.

Snabba Cash av Jens Lapidus

Bra driv, ganska spännande, en bladvändare helt enkelt.

Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl

För många, för långa och för krystade liknelser.
För lång och seg startsträcka.
För smart för sitt eget bästa.
För långrandig.
För pretto.
För.

Jag hade hört så mycket bra om Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl och den har fått lysande recensioner, så jag hade höga förväntningar. Snacka om att jag blev besviken. Jag var tvungen att googla och se om jag var den enda som inte gillade den här boken så mycket. Jag hittade den här recensionen i Sydsvenskan som tycker ungefär som jag, och den här väldigt roliga sågningen (som är lite väl hård). Efter drygt halva boken börjar det bli lite spännande, men eftersom boken är över 500 sidor så dröjer det väldigt länge. Sen på slutet går allting väldigt snabbt. Det hade varit bättre om hon fördelat spänningsmomenten lite jämnare i handlingen tycker jag. Men, men, det är jag uppenbarligen ganska ensam om, så lyssna inte på mig vetja...

Boken har en väldigt fin hemsida.

Att skriva: en hantverkares memoarer av Stephen King

Att skriva av Stephen King är delvis en självbiografi och delvis en handbok om författande. King ger tips hur man kan komma igång med skrivande och berättar om hur han gör när han skapar sina romaner. Han ger också konkreta råd om hur man skriver bättre prosa. En intressant inblick i en författares liv.

Undantaget av Christian Jungersen

Jag ligger efter med min rapportering om böcker jag har läst. Ytterligare en väldigt bra bok som jag läst på sistone är Undantaget av dansken Christian Jungersen. Den handlar om fyra kvinnor som arbetar på Danskt centrum för information om folkmord. Man får växelvis följa de fyra olika kvinnorna för att få olika perspektiv på historien, ett mycket effektivt grepp. Boken är en thriller som samtidigt behandlar intressanta frågor om mobbing, relationer mm. Den handlar om ondska i den stora och den lilla världen kan man säga. Mycket välskriven och en bladvändare. Läs läs!

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver

Bokåret började dåligt för mig, och jag började undra om det var mig det var fel på. Om jag är alldeles för kräsen nuförtiden. Men nu har det vänt, och jag läser fantastiskt bra böcker på löpande band (nåja, nästan i alla fall). Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver är en av dessa, och jag sträckläste den i stort sett (så gott det går när man har ett barn att ta hand om, men så fort jag ammade eller när dottern sov).

Boken handlar om Eva som vid 37 års ålder bestämmer sig för att hon nog vill ha barn i alla fall, något hon alltid varit skeptiskt inställd till. När barnet väl kommer kan hon inte älska det, hon tycker att han beter sig märkligt och verkar elakt. Hennes make märker ingenting konstigt med sonen utan tycker att hon inbillar sig. I bokens början får man veta att sonen Kevin dödat flera skolkamrater, och boken består av brev från Eva till sin make som hon inte längre lever med, där hon beskriver sin syn på Kevins uppväxt och deras relation. Hon funderar på om hon själv har någon skuld i Kevins hemska dåd. En mycket gripande och välskriven bok.

Här är en intervju med författaren i SvD.

Mannen i mina drömmar av Curtis Sittenfeld

Curtis Sittenfelds debutbok I en klass för sig var en av de bästa böcker jag läste förra året. Så mina förväntningar på hennes andra bok, Mannen i mina drömmar, var mycket höga. Vid läsning av de första sidorna tänker jag, nej nej, vad är det här, men efter ett tag kommer jag in i boken som handlar om Hannah, en tjej på jakt efter kärlek. Vid bokens början är hon 14 år och vi får följa henne vid olika nedslag i hennes liv fram tills hon är 28.

Curtis Sittenfeld har ett underbart sätt att beskriva obekväma situationer på pricken och hennes dialoger känns väldigt äkta. Hannah är liksom huvudpersonen i I en klass för sig en självmedveten tjej som har svårt att passa in. Den förra boken är skriven i första person, medan Mannen i mina drömmar är skriven i tredje person. En annan skillnad är att den förra utspelar sig under fyra år, medan den senare spänner över tre gånger så lång tid, vilket gör att hennes nya bok känns lite mer spretig. Den var inte riktigt lika bra som hennes förra bok, men det är fortfarande en bra och läsvärd bok.

Det var ur munnarna orden kom

Mirja Unge har verkligen ett speciellt sätt att skriva och det tar några sidor innan man vänjer sig vid stilen, men sedan flyter det på och man dras in i hennes värld. Hon har ett så bra sätt att beskriva situationer och stämningar att det känns som om man är där. Det var ur munnarna orden kom är Mirja Unges debutbok. Jag har läst de två efterföljande böckerna Motsols och Järnnätter tidigare, och dem gillade jag mycket, särskilt Motsols.

Det var ur munnarna orden kom handlar om Minna som har det jobbigt både hemma och i skolan. Allt är väldigt hemskt och jag får ont i magen av att läsa om allt Minna måste stå ut med. Det är mycket bra, men mot slutet börjar jag känna att det räcker med jobbigheter, det blir nästan lite för mycket. Boken har ingen direkt berättelse utan består av episoder ut Minnas liv under kanske ett år ungefär. Berättarperspektivet är helt utifrån, händelserna beskrivs utan att man får ta del av Minnas tankar och man får heller ingen bakgrundsinformation. Berättaren beskriver vad som syns och hörs, det är allt, och det är mycket effektivt. I like.

Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson

Jag har lite svårt att förstå varför Milleniumböckerna har fått så bra kritik. Visst, de är spännande, men sååå fantastiska tycker jag inte att de är. Den första boken, Män som hatar kvinnor, läste jag, men den andra i serien, Flickan som lekte med elden, lyssnade jag på som ljudbok under mina barnvagnspromenader förra veckan.

Det är lite svårt att bedöma böcker man lyssnar på tycker jag, det blir aldrig riktigt samma sak som att läsa den, och jag lyssnar aldrig på böcker som jag tror är riktigt bra - dem vill jag läsa "på riktigt". Jag lyssnar mest på deckare och annan "lättsmält" litteratur, och till exempel biografier.

Flickan som... börjar jättesegt tycker jag, men sen när den väl kommer igång så är den lite spännande. Men Stieg Larsson kunde att skurit ned den betydligt. Han kunde till exempel tagit bort en hel del personbeskrivningar, man måste inte veta en lång bakgrundsbeskrivning på precis alla personer som dyker upp i handlingen. Nej, det känns som om jag missat något, för jag förstår inte vad det är som är så himla bra med den här boken.

Jävla John av Eva Dozzi

När Beatles är på turné i Sverige någon gång i början av sin karriär träffar John Lennon Kajsa som han blir blixtförälskad i och inleder ett förhållande med, trots fru och barn hemma i England. Relationen resulterar i en dotter som han lyckas hemlighålla i hela sitt liv. Ja detta händer ju (antagligen) inte i verkligheten utan i boken Jävla John av Eva Dozzi. Lättläst bok, men handlingen fångar mig inte.

Expedition L av Erlend Loe

Äntligen har jag läst en bok jag verkligen gillade! Norrmannen Erlend Loes bok Expedition L var riktigt rolig och jag sträckläste den förra helgen. Bokens huvudperson Erlend är 28 år och känner att han inte har åstadkommit något i sitt liv. Inspirerad av Thor Heyerdahls Kon-tiki-resa får han en idé om att folk en gång i tiden tog sig från Sydamerika till Polynesien på skridskor(!). Han lyckas samla ihop ett gäng äventyrslystna killar som han tar med sig till en obebodd ö i Stilla havet för att bevisa sin storslagna teori och "sätta Norge på kartan". Väl där ägnas tiden mer åt en navelskådande slackertillvaro. Boken är skriven i en skön naiv stil och jag känner igen mig mycket i Erlends funderingar (vilket känns lite oroväckande...).

Obeslut av Benjamin Kunkel

Nu har jag äntligen läst klart nästa bok. Det gick lite trögt för jag läste tre böcker parallellt men kom inte riktigt in i någon av dem. Igår avslutade jag i alla fall romanen Obeslut av Benjamin Kunkel. Babel hade ett inslag om boken i höstas där de sa att boken hyllats av amerikanska recensenter och att den jämförts med klassikern Räddaren i nöden av J.D Salinger. Men jag vet inte... Ärligt talat förstod jag mig inte riktigt på den här boken. Det kanske är min mammalediga hjärna som är för grötig, men min man läste den innan mig och han verkade lika oförstående. Vad vill den säga, vad är poängen? Jag vet inte riktigt. Boken är välskriven och lite lustig på sina ställen, men... näe.

Boken handlar om 28-årige Dwight som får sparken från jobbet och åker till Sydamerika för att träffa en tjej som han var kär i när han gick i skolan. Innan han åker får han ett läkemedel av sin medicinstuderande kompis som han påstår botar obeslutsamhet, något som Dwight i allra högsta grad lider av. Nej, jag kan inte beskriva storyn, det är ingen idé att försöka. En del roliga formuleringar finns som sagt, såsom "Min erfarenhet har visat mig att när en person inte vet vad han ska ta sig till så kollar han sin e-post".

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari

Jag önskar verkligen att jag kunde hylla den här boken. Det har varit alldeles för många negativa recensioner i den här bloggen hittills. Det kommer jag tyvärr inte göra. Jag kommer dock inte att såga den heller. Den är helt okej, men inte mer.

Boken följer flera olika personer, men mest medlemmarna i familjen Irandoust från Iran. Amir och Panthea har kommit till Sverige för att deras barn Shervin och Bahar ska få ett bättre liv. Amir är poet och Panthea fysiker, men i det svenska samhällets ögon är deras kunskaper förstås inte mycket värda. Dottern Bahar har en svensk pojkvän, Marcus, men väljer under en period, till sina föräldrars besvikelse, att bära slöja. Marcus föräldrar är välvilligt inställda till sonens flickvän, men lägger för stor vikt vid Bahars ursprung tycker Bahar som helst inte vill fundera så mycket över kulturell identitet. Kan man inte bara få vara som man är liksom?

Boken består av löst sammansatta episoder utan någon direkt story. Vissa figurer tillför ingenting i mina ögon. Boken hade varit mer intressant om den fokuserat helt på familjen Irandoust. Kulturkrockar och missförstånd - såsom Marcus föräldrars missriktade välvilja mot de nya svenskarna och familjen Irandousts lite naiva inställning till sitt nya hemland - skildras med humor men blir aningen schablonartade.

Jenny av Jonas Gardell

Jag hade börjat fnula på vad jag skulle skriva om den här boken, men så hittade jag den här recensionen i SvD och den säger precis det jag ville säga om den här boken. Jag håller med om vartenda ord. Så jag nöjer mig med att hänvisa till den. Så här börjar den:

"Att veta när man ska sätta punkt är kanske inte alltid det lättaste. Särskilt inte om man lyckas skapa något som blir älskat och uppskattat av andra människor. Varför då inte fortsätta, krama ut ytterligare lite kärlek ur publiken, tänja ut succén ännu lite mer? Jag vet naturligtvis inte om Jonas Gardell har styrts av sådana tankar när han väljer att än en gång berätta om sitt alter ego Juha och de andra i det helvetiska förortsparadiset Sävbyholm. Eller om han drivits av ett eget inre behov av att ta upp tråden från "En komikers uppväxt" och "Ett ufo gör entré" igen. Jag vet bara att det hade varit bättre om han hade låtit bli."

Människa utan hund av Håkan Nesser

Deckare är inte min favoritgenre, men jag brukar klämma en då och då, det kan vara trevligt med en sidvändare ibland. Jag hade faktiskt inte läst någon deckare av Nesser tidigare, så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Det som direkt slog mig var hur mycket bättre han skriver jämfört med de svenska deckarförfattare jag läst på sistone - ingen nämnd, ingen glömd.

I berättelsens början får man stifta bekantskap med en familj inför en sammankomst i samband med en pensionerad lärares 65-årsdag och hans äldsta dotters 40-årsdag. Berättarperspektivet skiftar mellan de olika familjemedlemmarna. En bit in i berättelsen försvinner en person och efter ett tag kopplas polisen in. Berättelsen har bra driv, men det slutliga omdömet blir att historien bjuder på alltför få överraskningar och att lösningen till mysteriet är väl fantasilös. Detta gör förvisso historien hyfsat trovärdig till skillnad från många andra deckare, men lämnar mig med en känsla av att "var det allt?".

Den vita massajen av Corinne Hofmann

Den andra boken jag läste i år är Den vita massajen av schweiziskan Corinne Hofmann som levde tillsammans med en massaj i Kenya under några år. Liksom i Drougges bok verkar det enda som håller huvudpersonen kvar vid sin man hans utseende. På en resa till Kenya träffar Corinne denna massaj som hon faller pladask för trots att det enda språk de kan kommunicera på är mycket bristfällig engelska. Hon flyttar in i hans hydda, de gifter sig och får en dotter ihop. Att maken redan innan bröllopet berättar att han har för avsikt att ta en till fru senare avskräcker henne inte. Corinne beskriver detaljerat alla sina förehavanden, även ganska meningslösa händelser. Det hon däremot inte lyckas förmedla är vad det är som gör att hon älskar den här mannen som är väldigt svartsjuk och som hon inte verkar ha så mycket gemensamt med. Till slut blir dock hans svartsjuka för påfrestande för förhållandet och hon flyr tillbaks till Schweiz med dottern. På baksidan av boken står det att hon flyr för att skydda dottern från att bli omskuren, men hon nämner bara omskärelse en gång och inte i samband med att hon sticker därifrån vad jag kan påminna mig. Konstigt att avslöja slutet på baksidan av boken kan jag också tycka. (Nu gör jag i och för sig samma sak här...)

Historien är givetvis mycket fascinerande men illa skriven vilket stör upplevelsen. Eftersom jag vet väldigt lite om livet i Kenya skulle det också vara intressant med lite mer beskrivningar av livet omkring henne. Hela handlingen kretsar kring Corinne. Hon beskriver bara rakt upp och ned vad hon gör och reflekterar inte över huvud taget över sin egen roll som vit västerländsk kvinna i massajbyn. Hon ger intryck av att vara väldigt naiv, men det kan nog i och för sig ha varit en fördel för henne i detta sammanhang.

Det finns två uppföljningar till denna bok. Den vita massajens dotter och Resan tillbaka till den vita massajen (vilken titel förbryllar mig; det är väl hon som är den vita massajen?). Den förra handlar enligt dess beskrivning om livet i Schweiz efter flykten och den senare om hennes resa tillbaka till massajbyn fjorton år efter flykten därifrån. Dessa böcker känns helt ointressanta för mig, och verkar vara enbart vara ett försök att mjölka ut så mycket så möjligt av den här historien, i samma anda som de två uppföljarna till Gömda av Liza Marklund. (Jag har i och för sig inte läst Asyl, men Mias hemlighet var verkligen en av de mest meningslösa böcker jag har läst (eller lyssnat på; lånade den som ljudbok på biblioteket i brist på annat)).

Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge

Jag inledde det nya året med två böcker som trots stora yttre olikheter förefaller ha ett gemensamt tema: en kvinnas kärlek till en man huvudsakligen baserad på dennes skönhet.

Den första boken jag läser år 2008 är Boven i mitt drama kallas kärlek av Unni Drougge. Det var ingen bok jag hade tänkt läsa, men jag fick den i julklapp och började läsa den med en gång. Den enda anledningen till att denna bok inte var helt ointressant är att den sägs vara Unnis sanna historia, vilket retar den sensationslystna nerven i mig.

Boken är en rasande beskrivning av hennes sju år långa förhållande med en betydligt yngre man och hans fysiska och psykiska misshandel av henne. Boken är skriven efter att förhållandet tagit slut av en förbannad Drougge som verkar använda skrivandet av den här historien som något slags terapi. Vad hon såg hos den här mannen förutom hans skönhet framgår inte. Boken hade kunnat vara intressant, men den ger ingen förståelse för varför Unni stannar i detta till alla delar värdelösa förhållande. För att inte riskera att bli missförstådd vill jag vara tydlig med att jag absolut inte menar att hon får skylla sig själv för att hon blir misshandlad. Skulden är alltid förövarens. Det jag menar är att det för mig som aldrig har varit i en sådan situation är svårt att förstå mekanismerna bakom att man stannar, och det skulle vara intressant med en bok som försökte förklara dessa inifrån, även om jag förstår att detta är svårt. Det som är allra svårast att förstå och acceptera är dock hur hon kan offra förhållandet till sina barn för den här mannens skull.

Boken är lättläst, men hon kunde gärna ha kortat ned texten betydligt, för det är mycket samma sak. Det är ingen bok jag skulle rekommendera.

Huruvida detta är en sann historia eller ej har debatterats i media i samband med bokens utgivning. Läs till exempel här och här och här.

Målet med bloggen

Jag är en mammaledig 33-åring som gillar att läsa. Här tänkte jag recensera de böcker jag läser under 2008.